När det stormar, regnar/snöar, är minus 20, eller allt på en gång har jag i vinter roat mig med lite stilleben. Objekten är från mataffärens fruktavdelning, sedan följer bakgrunds-underlags-kompositions-ljussättningsfunderingar och ett evigt plockande av bildinnehållet. Jag blir liksom aldrig klar, alltid är det något att flytta eller vrida på lite, lite. Det brukar sluta med "det får duga", att jag tröttnar innan bilden är helt klar.
Varför är stilleben så jobbiga? Troligen för att man bara har sig själv att gå till, hundrafemtio beslut att fatta och ingen att fråga... Misstänker att det är en väldigt hälsosam process att ta sig igenom – och äter man upp fotoobjekten sedan får man åtminstone i sig C-vitamin.


コメント